Skärsvarvning
Svarvning innebär att en träbit roterar och med ett verktyg avverkas material så att ämnet får en rund form. Slutresultatet kan bli en skål, ett stolsben, en kula eller något helt annat.
För träsvarvning kan man antingen skrapa bort, eller skära bort material. Skrap- eller skrubbsvarvning kräver hög hastighet på svarven för att ytan ska bli jämn. Vanligtvis putsas ytan efteråt med sandpapper. I skärsvarvning är eggens skärpa och vinkeln på verktyget avgörande. Metoden kräver lite mer teknik men behöver inte samma fart, och den ger en slätare yta som inte behöver putsas.
På 70-talet var skrubbsvarvning helt dominerande men Wille Sundqvists och Bengt Gustavssons bok Svarvning enligt skärmetoden väckte Knuts intresse. Svarvlärarna här i trakten kunde bara skrubbsvarva så hemslöjdsföreningen gav Knut ett stipendium att gå en veckokurs för Bengt Gustavsson på Sätergläntan. Bengt tyckte Knut hade anlag och bjöd hem honom till sin verkstad för en veckas privatkurs för att Knut skulle kunna ta över kurserna då Bengt redan var pensionär.
Snibbskålar
Skålarna med fyra ”öron”, eller snibbar, kallas snibbskålar. De görs genom att svarvaren sparar dessa öron vid svarvningen, för att snygga till dem med kniv efter att skålen torkat.
Sjuhäradstrakten var på medeltiden och fram till industrialismen en storproducent av svarvade skålar och skrin. Så till den grad att bokskogen i området krympte.
Knut var nyfiken på hur dessa snibbskålar svarvats och testade sig fram tillsammans med Bengt Gustavson. Experimenten fortsatte senare i Borås då han var med och byggde så kallade svegsvarvar, en urgammal typ av trampsvarv.
Ett par år senare var Knut med och drev ett stort samarbetsprojekt som resulterade i två svarvutställning sommaren 2002. En på Borås museum med historisk inriktning och en här på Nääs där svarvare från hela landet fick inspireras av gamla skålar, askar och formspråk för att utveckla nya uttryck och nya användningsområden.
Knut berättar..
En gång på 80-talet var jag och hemslöjdskonsulenten i Värmland Torbjörn Lindström hos en bonde i Östra Ämtervik. Vi skulle undersöka en sägen vi hade hört om en man som gick ut i skogen med yxa, svarvkrok, drivdubb och drivrem. Tillbaka kom han med färdigsvarvade skålar. Vi tänkte att han måste ha byggt en svegsvarv ute i skogen. En sådan drivs inte av en motor eller något hjul utan av en lång smal trädstam som fjädrar uppåt. Svarvämnet roterar därför några varv fram och sedan tillbaka. Vi försökte oss på en prototyp, men den första dagen gick vi bet. Till nästa dag hade bonden tagit ner ett träd till oss att använda som svarvvirke.
Det luktade lite konstigt om träet men vi körde på ändå. När vi var klara insåg vi att skålen var färgad ljusblå.
Björken som bonden tagit ner hade vuxit i en kohage och kornas piss hade gått upp i trädet. Eftersom jag hade stått och svarvat var mina kläder helt dränkta i sav med kiss i. Jag fick köra hem med rutan nedvevad, tvätta kläderna så fort jag kom hem och skorna... ja, de luktade så mycket kopiss att jag fick slänga dem!
Men trots detta var projektet ändå lyckat för Torbjörn fortsatte att jobba med svegsvarven och idag finns det många duktiga svegsvarvare i regionen.
