Fårull
Fåret är ett av de första tamdjuren. Dess ull har varit ett viktigt material under flera tusen år. Fåret är idag ett vanligt betesdjur för natur- och kulturmiljövård i Norden.
Användning
Ull är en mycket vanlig textil fiber i kläder, inredning och i tekniska textilier. Fibern kan spinnas och är lämplig för förädling i mängder av olika tekniker, som exempelvis vävning, stickning eller nålbindning.
Ullfibern har på grund av sina epidermisfjäll, små fjäll som är rörliga beroende på fiberns fuktupptag, egenskapen att de kan filtas. Detta gör att produkter kan tillverkas direkt från lösull, men också att föremål i andra textila tekniker kan filtas (och krympas) med hjälp av fukt, värme och bearbetning.
Ullen är lämplig som isoleringsmaterial i byggnader till exempel som drev. Det tillverkas också isoleringsskivor av ull, ibland med polyesterfiber för att ge formbeständighet.
Ullfibern har förmågan att absorbera upp till 40 % av sin egen vikt i fukt, samtidigt som den är vattenavstötande. Ullens isolerande egenskaper bibehålls när den är fuktig. Ull är ett naturligt mycket svårantändligt material, men borbehandlas tyvärr ändå för flamskydd i t.ex. offentliga miljöer.
Ull har goda ljudisolerande egenskaper och är lämplig som ljuddämpande isolering i hus samt i teknisk textil i bullriga miljöer.
Uppfödning
De ursprungliga fårraserna fällde sin päls och ullen kunde ”nappas” från djuret. Dagens framavlade raser behöver klippas vår och höst. Höstullen anses ha bäst kvalitet. Ullen delas upp i botten- och täckull, varav den förra är mer finfibrig och fuktupptagande än den senare. Täckullen är glansigare och har en vattenavstötande förmåga, som skyddar djuret från regn.
Ursprungliga raser, som det svenska Gutefåret, har stickelhår (eller märghår) som är spröda fibrer med egenskapen att de ”luftar upp” mellan de finare fibrerna. Hos framavlade får, t.ex. Merinofåret, finns ingen skillnad mellan botten och täckull kvar, utan hela fällen är mer eller mindre finfibrig.
Fina fibrer upplevs som skönare mot huden än de grövre. Ett ytterplagg görs lämpligast i glansigare, vattenavstötande fibrer.
Transport
Fåret är vanligt förekommande i hela landet och klipps två gånger om året, men all ull tas inte till vara. Lösull för drev och för husbehov torde finnas att tillgå överallt i landet, men mycket av ullen importeras. Australien, Kina och Nya Zeeland är de största producenterna.
Hållbarhet/Livslängd
Ullen är rötmotståndig och kan som isolering överleva huset i livslängd. Rena ullmaterial kan återvändas, till exempel som drevmaterial, eller i vissa fall återbrukas till lumppapp. I textilier är ullen slittålig och kan med rätt hantering vara mycket hållbar.
I industriell bearbetning genomgår fibern flera processer som ger miljöpåverkan. Får kräver också foder och bete, vilket har miljöpåverkan i stora besättningar. Läs mer i den fördjupade materialanalysen till höger.
Underhåll
Ulltextilier har förmåga att ”rena sig” med hjälp av luftens fukt och sol, vilket gör att de inte behöver tvättas så ofta om de vädras med jämna mellanrum. Vid fläckar eller svårare nedsmutsning tvättas textilierna i 30 grader (handtvätt eller särskilt ulltvättprogram) med särskilt ull/fintvättmedel. Dammsugning genom myggnät är ett alternativ för ömtåliga textilier. Textilierna bör röras så lite som möjligt under tvätt, för att undvika filtning.
Avfall/Deponi
Ull kan återanvändas eller komposteras om den är fri från tillsatser som borsalt eller inblandning av syntetfiber. Alternativet är förbränning. Försök med industriell återvinning pågår.
