Röd slamfärg – historien om den svenska nationalfärgen

Rödmålade byggnader på landsbygden ses ofta som en symbol för Sverige och det svenska. Ekonomibyggnader på Kållandsö. Foto: Sara Roland.

Få färger förknippas väl så mycket med det genuint svenska som röd slamfärg, som numera kallas Falu Rödfärg eftersom rödfärgsverket i Falun är det enda som finns kvar. 

Falu rödfärg tillverkas av en gulaktig restprodukt från kopparframställningen, en gul ockra som blir röd när den värms upp. Foto: Lapplaendia, Wikimedia. CC BY SA 2.0.

Falu Rödfärg tillverkas av en restprodukt från framställningen av koppar vid Falu Gruva. Gruvan är stängd sedan 1990-talet, men stenhögarna med kopparfattig malm (varp) ligger i högar och vittrar och används än idag till rödfärgstillverkningen.

Varpen ligger och vittrar sönder långsamt i högar vid rödfärgsverket i Falun. Pigmentet tillverkas genom att de finaste kornen tvättas, ett slam bildas som sedan får torka till ett gult pulver. Pulvret upphettas och blir då rött. De större kornen och stenarna läggs sedan ut i högarna igen och får fortsätta vittra. Färgen tillverkas av det röda pigmentet som kokas ihop med rågmjöl och vatten. Foto: Nisse Cronestrand, Tekniska museet. CC BY.

Koppar bröts i Stora Malmberget i Falun i omkring tusen år. Att restprodukterna därifrån kunde bli till rödfärg, det är känt åtminstone sedan 1500-talet.

Det har funnits en mängd rödfärgsverk runt om i landet, men rödfärgsverket vid Falu koppargruva har alltid dominerat och är numera det enda som finns kvar.

Vid Falu Gruva anlitades så kallade gruvpojkar till att sortera malmen. Den som innehöll mycket metaller lades i en hög, och resten i en skräphög. Detta skräp kallas varp. Det var från dessa högar som materialet till Falu rödfärg gjordes, och görs än idag. Foto från 1907: Birger Nordensten. Dalarnas museums bildarkiv.

Från exklusiv till fattigdomssymbol och därefter upprättad igen

De äldsta beläggen för byggnadsmåleri med upphettad järnoxid i Sverige förekommer från slutet av 1500-talet. Då var den en exklusiv kalkfärg, i princip endast använd på påkostade stenbyggnader som kyrkor och slott. Med den röda färgen ville man imitera teglet.

Under 1600- och 1700-talen börjar rödfärgen förekomma på större, timrade byggnader runt om i landet. Rödfärgen är fortfarande exklusiv. Pigmentet blandas nu med tjära istället för kalk, vilket ger en brunröd kulör.

Mot slutet av 1700-talet slår röd slamfärg igenom tillverkad med mjöl som bindemedel, precis som idag. Det beror bland annat på att det är brist på trä i Sverige, därmed är det också brist på tjära som ju tillverkas av trä.

Hundra år senare har rödfärgen sjunkit i pris och nästan vem som helst har råd att måla sitt/sina hus röda. Vid den här tiden blir det vanligt att måla också uthusen faluröda. Det är nu bilden av Sverige som ett grönt landskap prytt med röda byggnader etableras. 

Början av 1900-talet står för en ny era, den nationalromantiska, då det som uppfattas som genuint svenskt ska lyftas och förstärkas. Rödfärgade fasader får ännu en storhetstid. Nu lanseras en mörkare faluröd ton, som säljs än idag vid sidan av den mer traditionella som drar mot orange.

Under folkhemstiden i mitten av 1900-talet vänds blicken framåt – nu ska Sverige förnyas och bli modernt! Rödfärgen förknippas under den här epoken med ett outvecklat och omodernt fattigsverige, och faller delvis i glömska. Men parallellt hålls ändå traditionen med att måla med rödfärg vid liv av hembygdsrörelsen. 

Under de senaste decennierna har rödfärgens ställning som viktig ingrediens i den svenska byggnadskulturen blivit alltmer stabil. Troligen har ett ökat intresse för byggnadsvård bidragit.