Pigmentet – kulörens moder

Kulturkulör är ett färgblock med olika nyanser av linoljefärger, baserade på traditionella pigment. Kollektionen är framtagen i ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och NCS Colour AB. Foto: Stefan Lindgren. CC BY.

Den svenska bebyggelsen har historiskt målats i röda, gula, grå, gröna och bruna nyanser. Varför? Jo, färgerna har styrts av utbudet av tillgängliga pigment, priset på dem, och inte minst – trender, drivna av de mest tongivande i samhället. 

Många av de vanligaste pigmenten förekommer naturligt i jordskorpan. De framställs genom brytning, tvättning, finfördelning och torkning.

Nyanserna kan variera stort beroende på var pigmentet hämtas, och kan även påverkas vid upphettning. Idag tillverkas många pigment på syntetisk väg, även de som utges för att vara naturliga.

I en färdig målarfärg ingår ofta flera pigment. Det beror på att ett enda pigment sällan ger helt rätt kulör och kan inte heller ensam bidra till alla de egenskaper som färgen ska ha. Olika pigment och ingredienser bidrar på olika sätt till torktid, täckförmåga, slitstyrka med mera.

Här ger vi en introduktion till de pigment som varit vanligast historiskt för byggnadsmåleri utvändigt. Informationen är bland annat hämtad från Riksantikvarieämbetets faktablad Vårda väl och webbsida Kulturkulör.

Klicka här för att komma till Kulturkulör 

Ett nedlagt ockrabrott i Roussillon i södra Frankrike. Numera går en vandringsled genom området. Foto: Guy Dugas

Jordpigment – ockra, umbra och terra

Jordpigment, som alltså hämtas i jord eller lera, tillverkas på många platser i världen. Nyanserna styrs av lerans art och innehåll av olika kemiska föreningar. Eftersom sammansättningen i lerjorden är olika på olika platser så finns det många nyanser. Kulörerna ändras vid upphettning.

Ockra är ett samlingsnamn för olika gula, röda och bruna jordfärgspigment. De utgör de vanligaste pigmenten och finns på många platser. Färgen kommer från olika järnföreningar som finns naturligt i lerjord. 

Gula ockror blir rödaktiga när de värms upp.

Jordpigmenten ändrar färg när de hettas upp. Till vänster: pigmentet Terra di Siena i bränt skick, till höger i obränt.

Umbror är flera brunaktiga bergarter som finns i hela världen i många nyanser, från gult till brunt och svagt blå. Det finns även en grön umbra, vanligt förekommande i den svenska måleritraditionen. 

Ovan: Grå umbra. Nedan: Grön umbra.

Terra är ett gulbrunt jordpigment som är närbesläktat med ockra. Det kallas ofta Terra di Sienna efter den ursprungliga italienska fyndplatsen. Skillnaden mellan ockra och terra är bland annat att ockra täcker bättre än terra.

Ovan: Guldocker. Nedan: Bränd ocker.

Järnoxid

Pigment som innehåller järnoxid är de mest använda genom tiderna. I princip alla jordpigment får sin färg från järnoxider. Kulörerna varierar från gult till rött, lila, brunt och svart. 

Röd järnoxid har använts till färg i tusentals år på olika platser. De tidigaste exemplen är grottmålningar i Indonesien, Indien och Australien.

Alla umbror och ockror innehåller järnoxid, och det är också järnoxid som ger den svenska röda slamfärgen sitt utseende. Gemensamt för järnoxidpigmenten är att de är billiga, ljusäkta och hållbara. 

Det mest kända järnoxidpigmentet är faluröda slamfärg som är vanlig i vårt landskap. 

Läs mer om den röda slamfärgen här!

Blå och svarta pigment

De blå pigmenten är de dyraste, därför har de inte förekommit mycket i byggnadsmåleriet, och särskilt inte utvändigt.

Blått och blåaktiga toner kan dock tas fram genom blandningar av andra pigment. Flera av de svarta pigmenten och även zinkgrönt kan ge blå kulörer tillsammans med vita pigment.

Bensvart eller elfenbenssvart framställs, precis som det låter, genom förkolning av ben (ursprungligen helst av elfenben). Bensvart används ofta tillsammans med andra pigment för att göra kulören mörkare.

Den färgande ingrediensen är kol. När bensvart blandas med vitt blir tonen blå.

Kimrök har länge varit ett viktigt pigment i byggnadsmåleriet då det är hållbart och ljusäkta. Blandat med vitt blir det en blågrå kulör. Det tillverkas genom ofullständig förbränning av organiska material.

Gröna pigment

Kromoxidgrönt framställs på industriell väg. Det började användas som oljefärgspigment för byggnadsmåleri i mitten av 1800-talet. Outspätt eller blandat med lite vitt har det använts för målning av fönsterbågar, dörrar och karmar fram till cirka 1930, och är nu populärt igen inom byggnadsvården.

Zinkgrönt är en blandning av ett gult och ett blått pigment. Pigmentet har
historiskt varit vanlig på fönsterbågar, foder, dörrar och på plåttak, där den
liknar ärgad koppar.

Som namnet säger är grönjord ett jordpigment. Det har en grönbrun ton och
var vanlig i fönsterfärg under 1700- och 1800-talen. Pigmentet täcker inte särskilt bra och kom från 1800-talet att ersättas allt mer av syntetiska gröna pigment.

Ovan: Terra verde. Nedan: Kromoxidgrön.

Vita pigment

I ljusa linoljefärger kombineras idag flera vita pigment, eftersom de har olika egenskaper. Titandioxid ger bra täckförmåga, medan zinkvitt (zinkoxid) tillsätts för att skynda på torkningen samtidigt som den ger glans och hårdhet åt färgfilmen.

På 1800-talet och tidigare baserades vit linoljefärg på blyvitt pigment. Det har väldigt bra färgegenskaper, men är mycket giftigt. Redan 1860 förbjöds det för inomhusmåleri och sedan dess har det ersatts av först zinkvitt och senare titandioxid. 

Klicka vidare till andra delar av utställningen här!