Slöjdstationen – ett uterum för slöjd
Besök Slöjdstationen på Nääs för att lära dig mer om traditionella material och byggnadstekniker.
Under mitten av 1990-talet byggdes tre slöjdstationer på olika platser i Västra Götaland. En byggdes i Sparresäter, en i Skogaryd och en här på Nääs. Alla slöjdstationerna byggdes med traditionella hantverkstekniker och syftet var att de skulle fungera som pedagogiska uterum för slöjd. En fokuserade på djur och de material vi får från djuren, en fokuserade på träslöjd och en på textil. Här på Nääs odlades lin intill slöjdstationen så att skolelever kunde ta del av hela slöjdprocessen. Idag är slöjdstationen på Nääs en byggnad där man kan lära sig om traditionella material och byggnadstekniker samt gå kurser i ekobyggande.
Slöjdstationens tekniker och material
Slöjdstationen är timrad av gran från skogarna runt omkring Nääs. De är noga utvalda och var mellan 80-100 år när de fälldes. Varje hörn har timrats med en speciell timmerknut för att visa på hur olika knutar kan se ut. Knutarna som finns här heter slät haklaxknut, slät laxknut, slät hakknut och enkelhaksknut. Lägg märke till stocken som sticker ut nedanför dörren på södra sidan. Det är en stock som skruvat sig och som lades dit medvetet för att visa hur viktigt det är att använda raka stockar när man timrar. Väljer man en vriden stock så kommer den att skruva sig efter ett tag.
Två typer av takläggning
Yttertaket har två olika typer av takläggning. Den övre delen är ett faltak och den under delen är ett spåntak. Faltak har varit ett vanligt sätt att lägga tak under lång tid i Sverige. Ett traditionellt faltak består av ett undre lager och ett övre lager där takbrädorna läggs i takets fallriktning. Falorna, som normalt har frästa eller hyvlade spår i längdriktningen för dränering, läggs omlott. De undre brädorna läggs med märgsidan uppåt så att sidorna böjs uppåt när de torkar och kupar sig. Taket konstrueras så att det kan luftas och eventuell fukt kan rinna av eller ventileras bort. Livslängden för ett faltak lagt med takbrädor i kärnvirke är ca. 30–50 år. En fördel med faltak är att det inte behöver läggas om i sin helhet. Om en skada upptäcks behöver man bara byta ut de skadade falorna.
Spåntak var mellan 1850-1950 det dominerande taktäckningsmaterialet på landsbygden i Sverige. Spånen tillverkas oftast av furu, gran eller asp. Att spånet blev populärt berodde bland annat på att man fick tillgång till billig spik i och med att en industriell spiktillverkning kom igång under 1800-talet. Takspånen kommer i olika längder där den vanligaste längden är 45 cm. Livslängden för ett spåntak beräknas vara mellan 25 och 45 år.
Ett litet experiment
Spåntaket på slöjdstationen är ett litet experiment. När taket lades användes takspån av asp och gran för att kunna jämföra vilket träslag som var mest hållbart. Efter 20 år byttes spånen ut och kunde utvärderas. Asp verkade klara sig aningen bättre än gran. Man provade även olika sätt att lägga spånen och metoder för att tjära in dem. En del doppades i tjära, andra beströks med tjära på plats och en tredje del tjärades efter några år. Varken läggningen eller tjärmetoden gjorde någon synbar skillnad 20 år senare. Spånen på slöjdstationen är 40 cm långa maskinhyvlade stickspån lagda i fyrlagsteckning.
Under senare år används slöjdstationen som en byggnad där man kan lära sig om traditionella material och byggnadstekniker samt gå kurser i ekobyggande.
