Från skräp till tillgång

När någon bestämmer sig för att reparera, ta hand om, förbättra en produkt eller ett material är det för att det är bra på någon nivå. Helst är det bra för alla inblandade och för framtiden. Nyttan med det traditionella och kortsiktiga perspektivet har oftast enbart handlat om en ekonomisk balans, där köpare och säljare enas om ett pris som båda kan acceptera. Konsekvenserna av köpet i det långa loppet har varit mindre viktiga.

I den nya, kretsloppsanpassade ekonomin ingår en respekt för miljön och en avvägning av samhällsnytta och framtidsnytta. Blir produkten ett problem eller en lösning på sikt?

Att välja en miljömärkt produkt ger i en del fall en vägledning kring om produkten kan komma att skada miljön eller inte. Att ställa rätt frågor till leverantören är också en bra metod för att undvika felaktiga beslut.

När vi låter produkter och material i vår närmiljö fortsätta att ha en funktion efter att vi använt dem klart, hjälper vi varandra att bli duktiga på att vårda det värdefulla. Detta att se värdet i det till synes värdelösa skärper vår förmåga att se det positiva i tillvaron.

Klarar vi att sluta att se på föremål (och människor!) enbart ur ett subjektivt perspektiv? Kan vi istället se på allt och alla som resurser i en helhet? Lyckas vi innebär det att vi tonar ner betydelsen av ägandet och därmed lyfter fram det objektiva, det tidlösa, det universella.

Ägandet spelar roll, men inte ensidigt. En antik möbel blir kanske ett tydligt exempel: det kan vara jag som äger möbeln just nu, men värdet skapades av någon annan och värdet kan gå vidare och till och med ökas när möbeln hamnar hos nästa ägare. Vår roll är att omsorgsfullt förvalta det som tidigare generationer skapat och att skapa möjligheter för kommande generationer att förverkliga sina visioner, samtidigt som de kan glädjas åt och ha nytta av det vi lämnar till dem att förvalta.

Är det i själva verket ägandet och vårt behov av mer ägande – bortom trygghetsnivåer och överlevnadsbehov – som driver på ökningen av mängden avfall? För varje ny sak vi vill äga tvingas vi oftast att ta ställning till om det är någon av våra tidigare ägodelar som ska göra plats för det nya.

Vi kan jämföra med naturen
Hela ekosystemet bygger på en outtalad och oreglerad ömsesidighet. Varje växt, varje insekt och varje djur har sin plats i systemet och det är jämvikten som är målet. Trängs någon art undan uppstår följdverkningar – jämvikten mellan olika arter vinner alla på.

Det som växer i naturen, det biologiska kretsloppet, har en automatiskt inbyggd förmåga att växa, blomstra och brytas ned i förutbestämda cykler. Nedbrytningen av allt levande ingår i ett långsamt och beständigt kretslopp. Jordlager efter jordlager byggs på och utgör grunden för nästa generation växter och organismer. Liv och död utgår ett naturligt kretslopp, näringsämnen och livets byggstenar finns kvar och utgör resurser för nästa process.

I det biologiska kretsloppet finns på så sätt inget avfall. Naturen bygger, blomstrar och bryter ner organismer enligt ett sedan årmiljoner bevisat hållbart system. Näring, kolatomer och vatten cirkulerar i ett ständigt återkommande komplext kretslopp, det vi kallar ekosystemet. Vi är själva en del av detta kretslopp, något vi lätt glömmer bort när teknikens landvinningar tar allt större del av vår vakna tid.

Det tekniska kretsloppet, alla de produkter och material som människan gett upphov till, behöver på liknande sätt inordnas i ett långsiktigt kretslopp. Material måste ses som resurser för framtida produktion, dels för att jordens resurser är begränsade, men också för att säkerställa att framtida generationer kan ta fram och använda de produkter som behövs. Extra noga behöver vi säkerställa kretsloppet för de ämnen och produkter som skadar ekosystemet, det biologiska kretsloppet. Ingenting ska på sikt bli oanvändbart – alla ämnen, material och produkter måste ingå i ett långsiktigt kretslopp. För att koppla dessa idéer till dagens verklighet kallar vi lösningen cirkulär ekonomi. Ekonomi är ett välkänt begrepp och benämningen cirkulär innebär att resurser ska återanvändas istället för att bli avfall.

Utmaningen vi står inför är att låta det tekniska kretsloppet kopiera det biologiska. Kan vi undvika att generera avfall genom att ta till vara material och produkter på ett 100%-igt åter brukbart sätt?

Sedan industrialismens genombrott har vi snabbt ökat uttaget av mineraler ur jordskorpan, använt hälften av all den fossilt skapade oljan och gett oss själva rätten att använda de material vi hittar utan en tanke på kommande generationers behov. Till och med ett barn förstår att detta är fel. Vi kan inte göra slut på morgondagens resurser.

Planetens gränser
Johan Rockström är en av de forskare som länge studerat det han kallar Planetens gränser. Inom nio områden sätter planeten gränser för hur vi kan bete oss – spränger vi dessa gränser rubbar vi ett eller flera jämviktslägen och mycket av det som kännetecknar livet på jorden riskerar att förändras.

För närvarande är det fyra av de planetära gränserna som vi har överskridit. VI överanvänder resurser och beter oss på ett sätt som inte är hållbart enligt forskningen. Så här synliggörs detta i forskningen:

Illustration från Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet. Credit: J. Lokrantz/Azote based on Steffen et al. 2015.

Alla dessa parametrar borde vara inom det gröna området i diagrammet. Men vi överutnyttjar jordens resurser och skadar de livsuppehållande systemen på ett sätt som – om inget görs – kommer att leda till en eller flera globala katastrofer. Hur allvarligt läget är inom respektive område framgår av de gul- och rödmarkerade segmenten i diagrammet.

Förändringen
Ett sätt att anpassa mänsklig aktivitet är att säkerställa att så mycket som möjligt av alla tekniska material och produkter återanvänds, återbrukas och återvinns. Vi måste lära oss att leva utan avfall.

Förändringen i samhället kan ske på flera sätt. Ett politiskt styrmedel är att göra det dyrt att lämna avfall. En annan idé är att helt sonika förbjuda försäljning av vissa produkter. Den som tar fram en produkt ansvarar för att den kommer till återanvändning. Förbjuds försäljning kan företagen istället tjäna pengar på att produkten används. Månadsbetalning, nyttjandetid eller antal gånger en viss procedur startas…. Det finns olika sätt att ta betalt för användning av en produkt. Om vi fokuserar ekonomin och våra prioriteringar på nyttjande istället för ägande blir det naturligt att betala för funktion och kvalitet.

Vi kommer att behöva en ny avfallsdefinition – vad är egentligen avfall? Och vem äger problemet? Det ekonomiska systemet har byggts upp i tron att avfallsfrågan är ”någon annans”. Det kommer inte att fungera. Avfallsbergen på global nivå är redan idag så mineraltäta att det lönar sig mer att leta metaller på soptippar än i gruvor. Problemet är naturligtvis att soptipparna innehåller blandrester som behöver hanteras på ett omsorgsfullt och delvis tidsödande sätt.

Den som nu ser möjligheterna inom cirkulär ekonomi och att ta vara på produkters värde, förlänga livslängd på produkter och att återföra dem i ny användning kommer därför att ha ett försprång gentemot andra som fortsätter att blunda för avfallsfrågan.

Det som också kommer att behövas är helt nya ekonomiska modeller för hur restvärde ska beräknas och värderas i bokföringen, liksom hur det viktiga upparbetningsarbetet ska finansieras. Någon behöver trots allt lägga arbetstid på att göra produkten fortsatt funktionell, gärna på en högre nivå med s.k. upcycling, upparbetning.

Även om det finns frågetecken, hinder och formella svårigheter måste ambitionen vara tydlig. Allt avfall måste elimineras – allt ska återbrukas.

Ordlista och begreppsförskjutningar

Christer Owe.