Denna webbplats använder teknik som troligen inte stöds i din webbläsare, därför kan vissa saker se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.
Gå direkt till huvudinnehållet

Återbruk som katalysator

Kan tomma hus vara motorer i en hållbar utveckling? Kan det till och med vara en motström till urbaniseringen Kan det till och med vara cirkulär ekonomi? Jag har arbetat i tio år med hur kulturarv kan bidra till regional utveckling och jag tror att svaren på dessa tre frågor kan vara ja, men också nej. Det beror på hur man tar sig an det.

Jag vet att jag inte är ensam om att se möjligheterna i en tom gammal byggnad. Att själva processen (slitet) med att renovera gamla fönster och måla gammal grånad träpanel i sig kan vara så lockande att fullt fungerande kloka människor flyttar från ett bekvämt och modernt boende till ett knappt beboligt ruckel bara för att få vara en del av den skapande-processen. Ja jag ser faktiskt bevarande av gamla byggnader mera som en aktiv skapandeprocess än en passiv bevarandeprocess där man gör så lite som möjligt. Kanske till och med en innovationsprocess där den nya användningen och dagens behov möter den gamla byggnadens förutsättningar. Kreativitet och nytänkande möter kulturarv och tradition. I det mötet kan de uppstå något unikt, icke kopierbart, platsspecifikt och …. cirkulärt.

Ett bostadshus kan i många fall behålla sin gamla funktion men många andra byggnader kräver att man tänker helt nytt för att de skall få ett fortsatt liv. Internationellt pratar man om adaptive-reuse för att betona att det handlar om att arbeta med att ständigt anpassa funktionen till dagens situation för att byggnaderna skall kunna få ett fortsatt liv och för att man skall kunna få ekonomi i fastigheten.
Bäst fungerar detta om den nya funktionen och den nya verksamheten kan få ett mervärde av att spåren från tidigare verksamhet finns kvar och husets historia blir en del av den nya verksamheten. Att byta ut fungerande material och sudda ut spåren av historien är inte särskilt cirkulärt. MEN att bara bevara gamla byggnader som minnen och historiska dokument är inte heller särskilt cirkulärt – och dessutom dyrt. Det är användningen som skall förändras – inte nödvändigtvis huset i sig (även om en viss förändring alltid är nödvändigt).

Jag har sett många exempel på hur människors gemensamma drömmar har lett till utveckling av en hel ort eller plats. Eller att några personers initiativ har fåt fler at inspireras och följa efter. Ett av de bästa exemplen var i har i Västra Götaland är Uddebo – en mindre bruksort i Tranemo kommun som en gång växte fram kring textilindustrin och som liksom många andra orter drabbades när industrin drabbades av strukturomvandling från 1960-talet. I Uddebo ledde det till tomma hus, förfallna industribyggnader och ökad kriminalitet och sociala problem. Nya ägare är ofta positivt men att en MC-klubb köper Folkets Park är en signal på att utvecklingen är på väg åt fel håll. Men eftersom tomma hus också kan vara en möjlighet ledde det till att några unga miljömedvetna och kreativa personer valde bort en liten lägenhet i staden för ett helt hus och odlingsmöjligheter på landsbygden. Man samlades dessutom kring den gemensamma drömmen om Gula Huset – en gammal textilfabrik i timmer som hade potential som lokalt kulturhus med ateljéer, café och gemensamhetslokaler.

Renoveringen av Gula Huset, musikfestivaler och kulturevenemang gjorde att fler fick upp ögonen för Uddebo. Kunde man ha en sådan livskvalitet på landet? Fanns det fler lediga hus? Är de billigare än en etta i stadens utkant? Caroline hjälpte folk som ville flytta till Uddebo att få kontakt med fastighetsägare till tomma hus. Verksamheten växte till en ideell mäklartjänst. Med tiden har det blivit en omfattande inflyttning av drygt tvåhundra personer som valt en alternativ livsstil i den forna bruksorten. Det ledde efter några år till att det åter öppnade en förskola i Uddebo. Många odlar sina egna grönsaker men det finns också en gemensamodling och ett andelsjordbruk. Här finns också ett fantastisk utbud av aktiviteter genom alla de föreningar som bildats. Det är inte så vanligt att en ort med drygt 300 invånare har aktiviteter nästan varje kväll och egna musikfestivaler.

Gröna vågen-inflyttning som i Uddebo brukar resultera i två läger; inflyttarna och de tidigare invånarna, men i Uddebo har detta fungerat ovanligt bra. Det beror både på att man arbetat aktivt med att hålla ihop byn men en orsak är också den negativa utvecklingen som föregick inflyttningen. ”Jag bor hellre granne med en hippie än en mc-klubb”, som en av de bofasta uttryckte det.

Skall vi inte köpa ett väveri?
En stor styrka i Uddebo är att man är bra på att se möjligheter. När den sista arbetsgivaren på orten – Uddebo Väveri flyttade verksamheten år 2012 efterlämnade man 5000 kvm tomma lokaler. En process kring hur dessa tomma lokaler skulle kunna utveckla Uddebo tog fart. Det resulterade i att landskapsarkitekten Liv Sonntag och hennes man Kalle Magnusson köpte fabriken. De flesta byggnadsvårdare nöjer sig med ett bostadshus med underhållsbehov. Vad var det som fick er att köpa en hel fabrik Liv? Och vad är utmaningen och möjligheten med att äga en fabrik i en ort som Uddebo?

"Vi hade börjat titta efter en gemensam plats och projekt. När vi ramlade över Väveriet tyckte vi att det var på tok för stort. Men läget längs den vackra dalgången hyfsat nära Göteborg och Borås, och potentialen i de grymma lokalerna mitt i byn där vi upplevde att så mycket nytt och bubblande var på gång, fick oss att tänka en gång till.

Utmaningen är att anpassning av lokaler för nya verksamheter på landsbygden innebär ungefär samma åtgärder och kostnader som i staden. Men underlaget av hyresgäster och betalningsförmågan är en helt annan här. Det kommer att kräva både eftertanke och att vi lyckas hitta nya lösningar."

Husen är slut!

Det är fortfarande stort intresse för att flytta till Uddebo. Problemet är att husen är slut. Uddebo har samma problem som många attraktiva platser på landsbygden; Hur bygger man nytt där huspriserna är lägre än nybyggnadskostnaden. Banken är inte alltid så intresserad när värdet på huset är lägre än lånet när man sätter nyckeln i låset första gången.
I Uddebo har man försökt med prova-bo initiativ. Många bor inneboende hos vänner men det behövdes någon satsning. Lösningen blev ett bogemenskaps-initiativ där åtta personer får chansen att bygga sitt eget hus på max 50 kvm i en småhusby på den gamla fotbollsplanen. Detta har möjliggjorts tack vare att Väveriet, som arrenderar ut marken till småhusbyn, lät upprätta en detaljplan för området. De nya små husen är under uppförande just nu och ambitionen och byggkostnaden varierar. Husen har inte eget bad och tvättstuga utan detta delar man på i fotbollsklubbens gamla servicebyggnad. På det sättet håller man nere byggkostnaden. Tiny-House projektet är det senaste initiativet som fått folk både i Sverige och utomlands att bli intresserade av Uddebo.

När husen är slut i Uddebo letar sig också fler och fler till grannsamhället Strömsfors några kilometer bort som fortfarande har tomma hus. Här krockar de nya inflyttarnas alternativa livsval med etableringen av det exklusiva konferenshotellet Villa Strömsfors vars kommunikation i sociala medier ger en helt annan bild av Strömsfors än självbyggeri och odling. Hur dessa varumärken fungerar tillsammans är värt en egen historia.

Uddebo är både unikt och typiskt. Runt om på landsbygden finns exempel på orter som transformeras när kulturaktörer flyttar in. Visst blir du också sugen på att sälja lägenheten i stan och leva ett gott liv i en liten ort på landsbygden? Du kan ju börja med att besöka FestiDalen eller delta i fermenteringsfestivalen.

Jag har märkt att många gör ett likhetstecken mellan cirkulär ekonomi och återvinning av material. Det är lite låg grad av cirkularitet tänker jag. Vi borde ju precis som med textilier sträva efter att husen/kläderna genom bra materialval, bra hantverk och god design används längre istället för att kasseras och bli till tegelhögar/nya textilfibrer. Annars försvinner ju många av de värden som driver människor att återbruka gamla byggnader. Om man inte ändrar detta synsätt riskerar gamla byggnader att betraktas snarare som stående materialdepåer för nybyggnad än de spännande miljöer som stimulerar innovation, nya företag och sociala värden som det tar många år att skapa i ett nybyggt område.

Trots alla positiva effekter (vid sidan av de rent miljömässiga) av att återbruka gamla byggnader är det väldigt svårt att få hjälp med finansieringen av adaptive-reuse. Särskilt på platser med låga fastighetspriser där säkerheten för traditionella banklån är låg. Här behövs det mer samverkan mellan olika samhällssektorer så att insatser från kultur, miljö och näringsutveckling tillsammans gör det möjligt för människor att göra det de brinner för – skapa ny verksamhet i tomma byggnader.

En relativt ny företeelse är att människor på en plats går samman och bildar ett lokalt utvecklings- och/eller fastighetsbolag som genom att sälja aktier i lokalsamhället skapar eget kapital för att göra det man drömmer om på sin plats. Exempelvis i Fengersfors, Åmåls kommun arbetar en grupp för att köpa ett gammalt pappersbruk. Den största flaskhalsen är inte att få ihop köpeskillingen eller att få ekonomi i fastighetsdriften utan att man riskerar att överta ansvaret för sanering av marken efter pappersbruksepoken. Någonting man inte varit medskyldig till utan som är en gigantisk skuld man tar över från tidigare generationer. Fengersfors är inte unikt – snarare typiskt. Och det visar återigen på behovet av sektorsamverkan och bättre stöttning från samhället om man vill att tomma byggnader och övergivna miljöer på landsbygden åter skall fungera som motorer i landsbygdens utveckling.

/ Björn Ohlén, utvecklare vid Kulturutveckling, Västra Götalandsregionen

 



En man och fönster

Björn Ohlén. 

Senast uppdaterad: 2020-06-23 15:18