Att bevara eller återskapa? Restaureringsprinciper i historisk belysning
Hur ska vi ta hand om våra historiska byggnader? Ska vi återskapa dem som de en gång såg ut, eller låta tidens spår synas? Denna fråga har diskuterats i över 150 år – och svaren har varierat kraftigt genom historien. Läs Ola Wetterbergs betraktelse här!
Hur ska vi ta hand om våra historiska byggnader? Ska vi återskapa dem som de en gång såg ut, eller låta tidens spår synas? Denna fråga har diskuterats i över 150 år – och svaren har varierat kraftigt genom historien.
Under 1800-talet var två motsatta synsätt särskilt inflytelserika. Den franske arkitekten Eugène Viollet-le-Duc förespråkade restaurering som ett sätt att återföra en byggnad till ett idealiserat ursprung – även om den formen aldrig riktigt funnits. För honom handlade det om att ”fullborda” byggnaden enligt dess ursprungliga anda. Den engelske författaren och konstkritikern John Ruskin hade en helt annan syn: han menade att all restaurering förstör det som gör en byggnad värdefull – nämligen dess ålder, patina och historia. En byggnad skulle bevaras, inte förbättras.
Även i Sverige har denna diskussion förts länge. Ett tydligt exempel är restaureringen av Uppsala domkyrka på 1800-talet, ledd av arkitekten Helgo Zettervall. Inspirerad av Viollet-le-Duc ville han skapa en enhetlig gotisk stil. Men han förändrade byggnadens utseende kraftigt, vilket väckte kritik redan då. Många ansåg att han suddade ut historien istället för att bevara den.
Ola Wetterberg, professor emeritus vid Kulturvård, Göteborgs universitet
Under 1900-talet började synen på restaurering förändras. I dag betonar många att byggnader inte bara är kulturarv – de är också levande miljöer som människor bor, verkar och känner för. Moderna restaureringsprinciper lyfter fram människors olika värderingar och bruk av platsen. Det handlar inte längre bara om att bevara stilen – utan också om att förstå vilka betydelser en plats har för dem som använder den.
Trots skilda utgångspunkter finns några gemensamma grundprinciper. Restaurering bör ske med stor försiktighet. Man bör göra så lite som möjligt, och på ett sätt som går att ändra eller ta bort i framtiden. Varje ingrepp bör dokumenteras noggrant. För oavsett vilken väg man väljer – återskapa, bevara eller anpassa – handlar restaurering alltid om respekt: för det förflutna, för nuet och för framtiden.
Gå vidare i utställningen här
