Lerklining
Lerklining kallas tekniken att putsa en vägg med ett lerbaserat bruk för att isolera mot drag.
Vad är lerklining?
Lerklining är ett bruk bestående av en blandning av lera och olika tillsatser. Det har använts i tusentals år av olika kulturer, och med en geografisk spridning över flera kontinenter. Förklaringen finns i en lättillgänglighet vid både anskaffning, transport och beredning av det färdiga bruket. Materialet hämtades nästan alltid i närområdet vilket gjorde det både billigt och mindre resurskrävande. Leran är i det närmaste oöverträffad vad gäller möjligheten till formbarhet och anpassning, så väl med som utan verktyg och hjälpmedel.
Det går faktiskt att både blanda och bygga i lera med enbart handarbete. Leran kan dessutom både vara bärande och användas som fyllnads- och beklädnadsmaterial. Som beklädnad kan leran dessutom göras mycket slät vilket underlättar vid ytterligare ytlager såsom målning eller tapetsering. Lerbruk används vid sidan om putsbruk även som murbruk i murverk (hus, väggar, murar, skorstenar, kakelugnar, massugnar och så vidare). Olika material och tekniker kan användas: adobe/lersten, pressad lersten, tegel, natursten, vedmurning (kubb, knubb).
Leran är brandhämmande, ljudisolerande, vindtät och har goda fuktegenskaper. Dess isoleringsförmåga är däremot inte lika bra, vilket delvis kompenseras av bättre värmelagrande egenskaper. Lerputs försvårar även för skadedjur att ta sig in i huset.
Ett citat ur skriften Jordhusbygge, 1950 kan illustrera materialets beständighet:
”Det kan i detta samband påpekas, att jord är slutprodukten i ett mångtusenårigt geologiskt skede av fysikaliska och kemiska processer och därför är oföränderligt – till skillnad från övrig byggnadsmateriel”
Betänkligt är att lerbruk består av olika naturprodukter, direkt hämtade från naturen och utan vidare bearbetning. Ett lerhus som lämnas att förfalla kommer med tiden att helt återgå till det naturliga kretsloppet - utan negativ påverkan på miljön.
Vad innehåller lerbruket?
Lerbruk är en blandning av bindemedel (lera), ballast/magringsmedel (sand), armering/ tillsatser som kan vara halm (från korn, havre, lin, etc.), torv, agnar, barr, kutterspån, sågspån, djurhår, rötter, mossa, gödsel eller hampa. Det kan även förekomma animaliskt lim som en förstärkning av bindemedlet. Allt skall slutligen blandas med vatten till lämplig konsistens.
Möjligheten att kombinera olika material samt proportioneringen är stora och detta påverkar bearbetbarhet, vidhäftning, krympning, samt även dess utseende och hållbarhet.
Vad är det vanligaste underlaget?
Lerbruk (klining) har i Norden främst använts på underlag av trä, men även som fyllnadsmedel i områden där tillgången på trä inte varit lika bra. I Skåne har leran använts som utfyllnad i korsvirkeshus, på ett bärande skelett av flätade vidjor mellan bärande stolpar.
I de timrade husen längre norrut har lerklining mestadels använts på husets insida, och här kanske applicerats direkt på liggtimret där man i förväg gjorde små hack med yxa. Andra material som har använts för en bättre vidhäftning är till exempel spikade snedställda ribbor (spräckpanel), träplugg, vassmatta och hönsnät (förzinkat).
Ett underlag av bara trä är aldrig optimalt eftersom här möts material och konstruktioner med olika benägenheter till rörelser, fuktegenskaper och hårdhet. Dock är den stora fördelen att lerklining tack vare sin lägre hårdhet inte skadar virket i något avseende.
Skador
Skador på putsade ytor av lera yttrar sig för det mesta i form av sprickbildning eller upplösta/nedfallna partier. Orsakerna kan nästan alltid kopplas till rörelser i materialen eller fukt eventuellt i kombination med frost. Till detta tillkommer renodlade mekaniska skador som alltid uppkommer med tiden. Fördelen med lerans ”mjukhet” är att skadebildningen alltid blir lokal och avgränsad, därmed blir skadan lätt att åtgärda.
Renovering, lagning
Vid kompletteringar/lagningar av befintlig lerklining är det alltid av vikt att försöka eliminera orsakerna till skadan innan några som helst åtgärder företas. Är det fukt som är orsaken, och var kommer den ifrån? Är det rörelser och i så fall hur minimerar man dessa? Är det fästunderlaget som behöver ersättas/förbättras?
Skall delar av bruket kompletteras bör man komma så nära originalblandningen som möjligt. Detta görs lämpligen med att lösa upp en bit av det äldre bruket i en liten mängd vatten under några dagar. Därefter kan man separera de ingående delarna och observera dessa okulärt. Det ger även möjligheten till vägning av de olika ingående delarna och en fingervisning om proportioneringen och storleken på ballasten.
Vilken tillgång på material samt traditioner har förekommit i området? Finns det äldre hantverkare man kan rådfråga?
Skall man utföra en helt ny lerklining på en yta så behöver man inte uppehålla sig vid lika många frågeställningar. Här gäller främst att välja bruk samt ha ett gott underlag för densamma. Hur många påslag skall utföras? Foder, lister samt ev. panel som spikas i efterhand kan skada putsen. Skall dessa monteras först och i så fall till vilken nivå? Hur många påslag skall utföras? Hur är betingelserna för en optimal torkning? Under vilken tid på året skall arbetet utföras?
Val av bruk
Lerbruk består ofta av två skikt, ibland tre:
- Grundstockning - jämnar ut ytan och bildar god grund för vidhäftning.
- Ytputs – ger en slät yta som möjliggör målning eller tapetsering.
Vid lagning av mindre partier kan det gamla bruket återanvändas genom att blöta upp den på nytt, eventuellt med inblandning av nytt bruk.
Leran till bruket bör vara fet och fri från grus och tas minst 40 cm ner i marken, detta för att undvika skadliga syror som kan påverka brukets organiska beståndsdelar. Att leran är fet innebär att den är riktigt kletig och innehåller en stor andel riktigt små partiklar. Vissa rekommendationer finns på att leran bör grävas upp och frysa sönder under vintern, så att man i slutändan erhåller en sönderdelad och lättlösligare produkt. Den som köper leran i färdiga säckar behöver dock inte tänka på detta.
Sanden kan vara tvättad natursand eller krossad sand med en siktkurva mellan 0-4 mm. Några rekommenderar natursand, andra krossad sand. Erfarenheterna från exempelvis kalkbruk säger dock att den smidigare och mer lättarbetade bruket består av runda sandkorn i ballasten.
Fet lera kräver större mängd sand, och mager lera tvärtom. För lite ballast i lerbruk ger ofta ett tungt och svårarbetat bruk. Mindre lera ger ett bruk med mindre god vidhäftning
Till armering kan många olika material användas. Vanligast är halm från olika sädesslag, lin och hampa.
Limvatten gjord på animaliskt lim förekommer även i olika recept. Detta fungerar som en förstärkning av bindemedlet (leran). Tanken är att bruket skall bli en slät, jämn och smidig massa utan större benägenhet till krympsprickor. Vanligtvis har man grövre ballast och armering i grundstockningsbruket, och finare beståndsdelar i ytputsen, vilket ger en slätare och jämnare yta.
Proportionerna i ett lerbruk kan exempelvis se ut på följande vis (Byggnadskultur 2/1999):
- 1 del lera
- 3 delar sand
- ½ del kutterspån
- ¾ delar hackad halm
- 1 del kogödsel
Som tidigare nämnts kan bindemedlet förstärkas med limvatten. Observera att möjligheterna till olika blandningar och proportioner är mycket stora, och tillgången på materialen kanske blir avgörande för brukets sammansättning.
Att blanda och påföra det färdiga bruket
Lerklining utförs bäst i något fuktig miljö och det bör inte vara allt för varmt. Lerbruk som torkar för snabbt kommer att spricka.
Lera som tagits från marken löses upp i vatten och får stå orörd i 2-3 dagar. Detta underlättar sönderdelningen av alla partiklar. Består leran av torrpulver skall det blandas med övriga ingredienser i en planblandare (ej tombola), samt vatten till lämplig konsistens (det skall inte finnas några klumpar). Leran bör bli som tjock grädde, smidig och lätt att påföra. Halm kan i vissa fall blötläggas (linhalm) före inblandning i bruket. Halmen bör inte vara längre än c:a 5 cm. Bruket blandas väl och vatten tillsättes efter behov. Den färdiga putsen skall kunna klibba fast på handen om man vänder handen upp och ned.
Underlaget bör vara fuktat i förväg så inte vattnet i bruket sugs in i konstruktionen. Först måste alla större fördjupningar fyllas med bruk och torka innan grundstockningen läggs på för hand eller med hjälp av slev. Denna skall tryckas väl till underlaget och få en tjocklek på c:a 2-3 cm. Eftersom detta påslag är ojämnt i sin tjocklek kan det uppstå sprickbildning. Dessa trycks tillbaka med handen innan leran har blivit alltför torr. Grundstockningen skall bilda ett jämnt underlag för ytputsen. Bruket bör torka minst över natten innan man påför ytputsen.
Grovputsen (grundstockningen) bör vara helt torr och ha rört sig och spruckit färdigt innan ytputsen lägges på och läker igen eventuella sprickor. Grovputsens torktid kan variera från dagar till veckor beroende på påslagstjocklek och torkförhållanden
Ytputsen måste ha mindre mängd halm eller andra fyllnadsmaterial för att kunna åstadkomma en slät yta. Ytan som bör bli c:a 1 cm tjock slätas med putsstål eller rivbräda i cirklande rörelser.
För ilagningar av skador i äldre lerklining blötes kanterna på skadan för att det nya bruket skall erhålla en god vidhäftning. Det nya bruket bör aldrig vara hårdare än det gamla.
Färdigblandat bruk kan sparas länge om det hålls väl övertäckt.
Målning / tapetsering
Underlaget måste ha torkat ordentligt före tapetsering eller målning. Man bör stryka tapetklister på lerputsen före tapetsering. Lerklinade ytor brukar fungera bra ihop med limfärg, kalkfärg och emulsionsfärger såsom äggoljetempera, linoljeförstärkt limfärg och slamfärg.
Frågor och svar om lerklining
När vi tog ned den gamla tapeten ramlade det ned jord från väggarna. Kan vi sätta upp gipsskivor på väggarna?
Svar: Det du hittade bakom tapeten är inte jord utan lerklining. Det är en sorts puts baserad på lera och sand samt halm, sågspån, hampa eller lin som fyllnadsmedel. Att lerputsa eller lerklina väggar var förr en självklarhet när man ville ha släta och täta väggar i ett timmerhus. Lerputsen ger förutom en slät vägg även en helt dragtät konstruktion.
Att lerkliningen spruckit och fallit ner bakom tapeten beror oftast på att det har blivit fuktigt. Undersök varifrån fukten kommer. Inte sällan är orsaken att huset stått ouppvärmt och att den fuktiga luften värmts upp på somrarna och kondens bildats på rummens ytor. Då huset inte värmts upp och torkat upp har fukt tillförts lerkliningen. När sedan huset och lerkliningen värmts upp och torkat ut faller den i bitar.
Lerkliningen är det bästa materialet för att täta ett timmerhus då det följer träets rörelser. Lerkliningen är även ekologiskt hållbar, billig och hälsosam för människor. Skulle den bli skadad går den även att knacka ned och återanvända. Gipsskivor är ett statiskt material och hör inte hemma i ett timmerhus!
Hitta lera i butiken!
Läs mer här!
Senast uppdaterad: 2017-06-13 10:44
Har du en synpunkt eller fråga om webbsidan?
Dela gärna denna sida via:
